1913 bildades kommunens största idrottsförening, Idrottsföreningen Kamraterna Kumla. Den skulle komma att betyda mycket för så många och forma traktens befolkning. På IFK:s bordstandar har bildandet angetts till den 2 april 1913. Det kunde lika gärna stå den 14 oktober 1909, eller 10 april eller 5 maj 1913. Inget av dessa datum kan anses vara mera rätt eller fel. Vid 40-årsjubiléet 1953 anges det vara 10 april 1913.
1909 var det år då storstrejken kom i landet. Det året byggdes de stora skofabrikerna, däribland AG Anderssons skofabrik. Urbaniseringen med inflyttningen till tätorten och industrierna gav jordmån för idrottande av de unga arbetarna under veckosluten.
Idrottens vagga hade stått i Sannahed trettio år tidigare genom Viktor Balk. Idrotten var redan tradition och historia i kommunen. Även det borde ha spelat in då man bildade en idrottsförening.
Den 14 oktober 1909 bildades Kumla Idrottsförening KIF som blev föregångare till IFK Kumla. Första styrelsen i IFK var: Martin Johansson, ordförande, Oscar Hugén, sekreterare, Sven Johansson, kassör, Josef Andersson, v ordförande, Birger Risberg, v sekreterare samt Karl Bergvall och Carl Mossberg. De två förstnämda flyttade snart från orten och Josef Andersson gick in som ordförande och Birger Risberg som sekreterare. Nya i styrelsen blev då Frithiof Fransson och Nisse Björkman. Med den senares inträde flyttades möten från logen Natanael till Björkmans konditori vid torget. Konditoriet låg där entrén till dagens Föreningssparbank nu finns. Natanael, mera känd som Reobiografen, låg i nordöstra hörnet av Hagendalsvägen och Kungsvägen.
Denna första förening betydde allt för IFK:s tillkomst. I praktiken är det samma förening som lever vidare under nytt namn. Den 3 juni 1910 hade KIF idrottstävlingar i nio grenar. Fotbollen och friidrotten höll till på "Fylstaplan". Det var Hallméns gärde som i hyra kostade 50 kronor de första åren och sedan 75 kronor. Där skulle sedan också IFK starta sin fotboll.
Den 26:e november 1910 var det årsmöte och då valdes denna styrelse: Ordförande Josef Andersson, v ordförande Nisse Björkman, sekreterare Birger Risberg, v sekreterare Ivar Andersson och kassör Frithiof Fransson, Revisor: Martin Wigrell och Einar Jonsson.
Vid årsmötet den 24 mars 1911 blev det en schism och föreningen lades på is under åren 1911-1912..
Starten för IFK
Några ynglingar tog 1912 upp fotbollen och spelade mot Hallsberg. Dessa samlades den 2 april 1913 för att bilda en idrottsförening. Vid denna tid var det populärt med namnet idrottsföreningen Kamraterna och så ortsnamnet. Så tänkte man i Kumla också. Det finns inget protokoll från detta möte, men väl från Kumla IF:s möte den 10 april 1913, då de närvarande beslutade att återuppta Kumla IF och valde styrelse.
KIF hade redan 1910 tänkt sig ett sammangående med Yxhults Idrottsförening, föregångare till Yxhults IK. Nu blev det så att KIF redan 14 april 1913 föreslog samgående med nya IFK. Första gemensamma sammanträdet hölls den 5 maj. Namnet IFK Kumla antogs och KIF:s sista styrelse blev också IFK:s första:
Ordförande Edorf Bergkvist, v.ordförande Hjalmar Lundin, sekreterare Lasse Bäck, kassör Sven Johansson och intendent Torsten Johansson. Även KIF:s protokollsbok vandrade vidare med IFK. Den omfattar 1909-1918.
Så man kan fråga sig vilken förening som gick upp i den andra. Men namnet Idrottsföreningen Kamraterna Kumla kom först 1913.
Började bra
Verksamhetsberättelsen för första året 1913 berättar om framgångar. Fotbollslaget spelade tolv matcher i Vestmanlands-Nerikes Fotbollsförbunds södra serie och vann.
Fotbollsinträdet gav 480 kr, en basar i Natanael 736 kr. Med medlemsavgifter så blev intäkterna 1.488 kr och lämnade en dryg tusenlapp kvar på banken.
Planer kom redan nu om en egen idrottsplats. Första året hade ju börjat med serievinster i fotboll och klirr i kassan. Man hade nästan en föraning redan då att det skulle bli stora framgångar i fotboll och i cykel. Så blev det också. Men att de största framgångarna skulle komma igång med världens bästa klubblag det var svårare att sia om. Samtidigt började skuggorna kastas runt Europa. De skuggor som förebådade första världskriget som kom 1914 och lamslog idrottandet mer eller mindre. Inkallningarna satte stopp för allt lagspel.
Under första världskriget 1914-1918 låg det mesta av verksamheten nere. Årsmöten hölls och funktionärerna valdes om. Allmän idrott gick lite grann, men i stort sett gick fyra år till spillo.
Vid ett försenat årsmöte 1918 så valdes åter Edorf Bergqvist till ordförande och satte fart på aktiviteterna från 1919 och framåt i tiden. Det blev liksom en ny start för IFK.
Nu satsade man hårt på att få idrottsplatsen med läktare i ordning. 1921 så blev den ett nödhjälpsarbete. Friidrotten hölls igång och Axel Pettersson vann trekampen. Fotbollslagen hade ingen serie utan endast triangelturneringar. 1922 vann alla tre lagen sådana och det skulle bli ännu bättre.
10-årsjubileum
Jubileumsåret 1923 blev ett år med hög aktivitet. De tio åren firades den 17 juni 1923 med att idrottsparken invigdes med friidrott och fotboll.
Jubileumsturneringen i fotboll vanns av IFK Hallsberg för Kumla. Kumla tog revansch i Hallsbergs triangelturnering senare under 1923.
Idrottsparken kostade i olika inköp 9.000 kronor och 17.000 kronor i arbetskostnader. De egna medlemmarna gjorde ett oerhört arbete med denna idrottspark. Bland dessa kan nämnas Knut Sjöborg, Thure Pettersson, Paul Fägersten, sedermera även Albert Johansson, kassör och lagledare för fotbollen under många år. Han gick bort i september 1946, alldeles för tidigt Gunnar och Gerhard Stålberg tillhörde också dem som slet för IFK. Den förre skulle bli den store lagledaren för gångsporten i landet och IFK. Calle Lundholm skrev ned allt om byggandet av idrottsplatsen.
Även Kalle Johansson, intendent i styrelsen under en följd av år, lade ner ett oerhört arbete för idrottsparken och ägare IFK. Han jobbade på Gottfrid Sundströms skofabrik där Albert Johansson var disponent. Kalle Johansson "Backa Kalle" var t o m nere i idrottsparken på middagsrasterna för att fälla träd och sälja så IFK skulle klara ekonomin. Knut Franzén, ledare för bandylaget, slet och spolade sandplanen t o m nyårsnätter för att få bandyis till nyårsdagarnas seriematcher. Han gick i pionjärerenas fotspår i alla avseenden. En hel rad funktionärer likaså. IFK ägde idrottsplatsen och fick ligga i för dess skötsel. Även sedan det tillkom en vaktmästare i slutet av 1920-talet. Thure Pettersson kämpade hårt för IFK.
IFK kumla tillhörde 1925 förutom Riksförbundet, specialförbunden: Svenska Idrottsförbundet, Svenska Fotbollförbundet, Svenska Skidförbundet, Svenska velocipedförbundet, Svenska Bandyförbundet samt Svenska Gymnastikförbundet.
År 1926 anställdes Birger Möller som både fotbollstränare och vaktmästare i idrottsparken. En rad vaktmästare och medlemmar fortsatte sedan skötseln till den 1 februari 1955 då staden övertog idrottsplatsen.
Dansbanan och kiosken hade sålts året innan liksom serveringen. Det var vår- och höstmässorna i idrottsparken som räddade föreningens ekonomi.
Nu hade barnensdagsfestligheterna vid Kumlasjön kommit i stället. De började 1943 men växte ut under 50-talet.
Ny invigning av idrottsparken
Under många år hade parkeringseländet vid idrottsparken påtalats, så när staden övertog anläggningen skulle den göras om. Ingången från öster skulle bli från väster för att lösa bilparkeringen. Ny läktare skulle byggas liksom nya löparbanor och en ny fotbollsplan med dränering. Allt där de låg tidigare utom läktaren som konstigt nog ritades in norr om banorna med dagsol och sydvästregnet in. Men den blev så rymlig så folk kunde sitta högre upp om så behövdes. På den tiden var det över 4.000 som tittade på IFK - Brage. Då var det inte stort mer än 3.000 innevånare i Kumla men mer än så på matcherna.
Fotbollslaget med Sven Ove Svensson hade gått upp i tvåan och spelade seriematch återigen mot IFK-Brage. Det var defileringar och gymnastikuppvisningar. Det var nationellt lopp på 3000 m hinder med Lage tedeby. Förre stadionchefen Tage eriksson invigningstalade och delade ut utmärkelser. Kumla slog Brage med 2-0.
IFK hade haft flera stödföreningar. Supporterklubb bildades tidigt. Fotbollsänkornas klubb startade i början av 70-talet. 1975 bildade Gösta Eriksson Fotbollens Vänner – en förening av gamla IFK:are – för att dra in pengar till fotbollen. Dåvarande 180 medlemmar betalade exempelvis 100 kr i medlemsavgift per år. Efter ett par år dog även denna förening för supporters liksom tidigare föreningar för samma ändamål.
Att samla in pengar har alltid sysselsatt ledarna. Från tidigaste åren var det basarer i natanael. Sedermera vår- och höstfester i idrottsparken med dansbana och café.
Dessa försvann på 40-talet. Lotterier var ett annat vanligt medel att tillgå.
I slutet av 50-talet gick gick Gösta Eriksson upp till dåvarande socialchef Thorell i Kumla stad och frågade vad staden gjort med de budgeterade 3.000 kr för förebyggande ungdomsverksamhet. När ingenting kunde presenteras för honom önskade han dessa pengar för att starta en fotbollsskola. IFK fick halva beloppet dvs 1.500:- vilket var tillräckligt för en start och god fart på ungdomsverksamheten.
1962 var det som mest hela 140 stycken så kallade fritidsgrupper och när Gösta Eriksson 1967 lämnade verksamheten var det andra som oförtrutet fortsatte i hans spår.
Fritidsgruppspengar utgick från staten och sedermera även från kommunen. Ungdomsverksamheten blev en social gärning och en plantskola för blivande spelare i olika idrottssammanhang.
Även därefter har ungdomsarbetet varit väl utbyggt och även utökats. Med tiden har även alltfler flickor kommit att deltaga i lagidrotten.
Ett annat sätt att generera pengar till verksamheten var bingospelet. Gösta Eriksson startade detta i Folkets Hus 1963 i samarbete med IFK. Gösta Eriksson var utropare och Arne Gustafsson lade kulorna rätt. Detta varade i två år. Andra tog sedan vid och bingospelandet fortgår än idag.
Medlemsavgifter, bingopengar, cafeteria, lotterier, anslag och sponsorer bidrar med, varav inkomsten från inträdesavgifter utgör en liten del.
Många av de trogna ledarna hyllades vid 75-årsjubileet den 12 mars 1988. Vid den tiden var ledarna ett hundratal till antalet. De aktiva av olika slag utgjorde tillsammans med ungdomen ca 800. Ledargärningarna som under så lång tid fostrat så många ungdomar i kommunen kan inte nog framhållas.
IFK har under lång tid påtagit sig ett stort socialt ansvar avseende aktiva och ledare och därutöver bidragit med danser, basarer, bingoaftnar m.m. vilket medför att IFK utöver den idrottsliga insatsen under långa tider även ensamma svarat för hela nöjeslivet i Kumla.
Fotbollen blir stor i Kumla
Fotbollen var den sportgren som först gav IFK en god klang över landet. Det var främst 1930-talets division II-lag. Andra topplag hade IFK kring 1950 och i början av 1960-talet med division II-spel igen. Däremellan har det varit lite berg- och dalbana. Till och med en djupdykning till division V.
Fram till 1987 har spelet för herrlagets del mestadels försiggått i division 3 och hade det året Nils Olof Fohrs som tränare och Johansson som lagledare. Damerna spelade också i division 3 och blev trea.
Herrarnas A-lag vann senast division V och återfanns säsongen 2001 i division IV. 2006 spelar herrlaget i division 3 västra svealand och slåss om en kvalplats för division 2 spel, medan damerna redan är klara för division 2-spel nästa säsong och ersätts av reservlaget DUFF som avancerat till division 3 genom slutspelsseger. Notabelt är att båda damlagen tillsammans denna säsong gjorde över 200 mål.
Det började med serievinster redan första året 1913. Det var en lokal serie. Under första världskriget låg fotbollen nästan nere, och på 1920-talet var det endast turneringar. Så var det även vid idrottsparkens invigning 1923.
IFK-dressen var på laget vid denna tid svart tröja och vita byxor. På tröjan var det en guldkant upptill. Dräkten påminner om AIK:s nuvarande dräkter. Det var inte bara svårt att få ihop till denna dräkt utan även till hyra för Hallméns gärde att spela på. Hyran var 75 kronor per år. Därför arbetade alla febrilt på att få i ordning fotbollsplanen med läktare och omklädningsrum. Nödhjälpsarbeten kom väl till pass under 1920-22,
Turnéspelandet gav många segrar för IFK-laget vid denna tid. 1925 kom Albert Johansson, legendarisk lagledare och kassör till klubben. År 1926 anställdes tränaren Birger Möller. Han var tillika vaktmästare i idrottsparken. IFK fick spela i den nystartade Nordvästra serien - division III. Kumla kom sjua.
År 1928 vann IFK Kumla Nordvästra serien på 24 poäng före IFK Örebro på 21 poäng. Laget vann även 1929 men kom inte upp i tvåan förrän man vunnit Mellansvenska serien division III 1929-30. Då gjorde Walter Hoffner 48 mål. IFK kvalade mot Slottsbrons IF och vann den tredje matchen med 2-1. Den gick på neutral plan i Karlskoga. Efter Walters 48 mål kom Einar "Lulle" Pettersson med 23 mål och Sven Svärd med 14. B-laget gjorde 108 mål varav Nisse Hoffner 35. På våren 1932 kom IFK näst sist i division II och skulle åka ur. Men seriesystemet skulle läggas om, och när Svenska Fotbollsförbundet kom med sin idé var Kumla inte med i tvåan. Men Albert Johansson åkte till Stockholm och pratade omkull Fotbollsförbundet, så Kumla fick stanna kvar i division II. Därmed började storhetstiden för fotbollen. IFK hade ett av landets bästa backpar i Göte Ferm och Levi Sjöborg och en av landets bästa målspottare i Walter Hoffner.
Av gamla referat att döma var Walter Hoffner stor, oöm, teknisk och snabb. Han sköt bra med båda fötterna. Tunga skott från håll och välplacerade närskott, hans specialitet var genombrottet och att hitta målet. Walter var lite längre än den legend som skulle komma i landet - Gunnar Nordahl, men likheterna dem emellan var slående. Göte Ferm fick också en efterföljare med samma spelstil - Orvar Bergmark. Levi Sjöborg var ganska storväxt även han, med spänst från friidrotten. Han var bra på huvudet.
Dessa tre togs ut till att prövas i B-landslaget, men IFK skrev och fick nomineringen upphävd, då klubben så väl behövde dem. Där gick deras stora chans, då de allsvenska lagen redan uppmärksammat dem liksom Svenska Fotbollsförbundet.
Storhetstid I
På hösten 1932 slog Kumla till riktigt. Tillsammans med Brage krigade man om seriesegern. I Borlänge fick Kumla 3-3 mot Brage efter man haft 3-2 till strax före slutet. Referaten i Dalatidningarna talade om det snabbaste division II-laget man sett där. Om den "enorme målspottaren Walter Hoffner och det bra försvaret med den unge målvakten ( reserv från juniorlaget 16 år ) som räddade allt som gick att ta". Lokalpressen menade att Brage hade tur som fick oavgjort då de långa stunder blev utspelade. Målvakten var Göte Lindén.
Nåja, returen i Kumla skulle IFK ta. Då hände det sig att de två bästa målspottarna Walter och Nisse Hoffner hade jordfästning, då deras mor avlidit. Kumla fick inte matchen flyttad. Det blev förlust med 3-4 med över 4.000 i publiken. Där försvann kanske allsvenskan för IFK i Kumla. Det kom över 4.000 på de här matcherna och det var verkligen fotbollsfester när IFK spelade. Vid den tiden fanns det bara 3.000 innevånare i Kumla. Publiken kom till stor del utifrån.
Kumla härjade i toppen på division II i flera år nu. Walter Hoffner fick TBC och vistades på Garphyttans sanatorium i ett år, 1934. Han försökte sedan en comeback men hade tappat för mycket. På så sätt försvann en av de största talangerna i fotboll i Kumla innan han ännu blommat färdigt.
Ivan "Tigern" Rosenberg var landslagsback för IFK Malmö redan vid 19 års ålder och kom till Kumla som målspottare istället för Walter Hoffner. Han gjorde många mål från 1934 och framåt, men någon Walter blev han inte. 1936 ramlade IFK ned i division III.
Storhetstid II
Men än en gång blev det division II för IFK Kumla. 1939 vann laget division III och det efterföljande kvalet mot Katrineholm.
År 1940 kom laget sist i tvåan och var nere i division III igen. Storhetstiden var definitivt slut, den tiden då Walter Hoffner och alla de övriga hade en uppsjö av kondition och begreppet "Kumlakvarten" myntades över hela landet. Sista kvarten orkade Kumla köra för fullt och ofta avgöra. Walter Hoffner ansågs ha så bra kondition att han skulle ha kunnat spela tre matcher i följd. De andra stod inte långt efter. De som under varje decennium varit bäst har alltid tränat mest. Det var så förr, det är så nu. Enbart talang har aldrig räckt.
År 1944 vann IFK division III men förlorade kvalet mot Västerås IK. 1946 ramlade laget ner i division IV. Så kom Närkes elitserie upp i fyran 1948 och vinst i "finalen" över Katrineholm. År 1949 stannade man kvar i trean och vann DM-seger över ÖSK med följande lag: Gösta Larsson, Olle Andersson, Sigvard Norgren, Rune Ek, Sune Pettersson, Sven-Olof Henriksson, Bruno Frändå, Rune Lindén, Gunnar Poucette, Gösta Axelsson samt Gunnar Lindgren.
1950 vann IFK åter DM över ÖSK. I laget var det skifte så Åke "Garvis" Johansson var med istället för Poucette. Men laget föll ned i division IV. Gick upp och föll ner igen. Man åkte på Tysklandsturné med 1500 i publiksnitt. Seriematcherna hemma hade sammanlagt 6 100 med 600 i snitt och bortamatcherna 12 200 vilket blev 1200 i snitt. År 1953 vann IFK "finalen" mot Hallstahammar och det blev division III Västra Svealand. De tyska lagen besökte Kumla.
Ingemar Johansson och Gösta Larsson spelade i landskapslaget. 1954 kom "Klämmen" Pettersson som tränare till Kumla. Laget blev sexa i division III. I juniorlaget spelade S-O Cederstrand och Ingvar Persson. 1955 blev det en fjärde plats och året efter en femte. Pelle Yngvesson och Conny Tholsson var bästa målskyttar. Hans "Osten" Pettersson hette en målvakt i ungdomslaget.
1957 blev IFK sexa i division III. Målvakten Gösta Larsson kom upp i över 400 matcher och slog in fem straffar. Sven-Ove Svensson f d Helsingborg och landslaget dök upp som tränare. Han skulle bara vara tränare men fick även hoppa in och spela.
1958 infördes vår- och höstomgång i serierna. Olle "Totten" Gustavsson, Bengt Thörner och Ramon Andersson ( från Eskilstuna ) fanns med i laget. Man byggde om fotbollsplanen och idrottsparken så IFK fick spela borta. 1959 vann laget division III och gick upp i division II. Bengt Thörner bröt benet liksom tidigare Ingemar "Kvisten" Johansson gjort dels i allsvenska ÖSK och dels 1956 i Kumla. 1960 spelade IFK Kumla hemma igen men ramlade ändock ur tvåan.
År 1961 gick så Kumla åter upp i tvåan efter vinst i division 3 med sju poängs försprång till övriga lag. Drömkedjan gjorde 90 mål: Pelle Yngvesson, Åke Eklund, Henry Björn, Conny Tholsson och Anselm Fredsdahl.
Åren 1962 och 63 var det åter storfotboll i Kumla i div 2. 1964 blev det trean, då Hans ”Osten” Pettersson debuterade i allsvenska Degerfors och B-landslaget och Conny Tholsson spelat i ÖSK under en tid. Han återkom till Kumla som spelande tränare 1965.
När Sven-Ove Cederstrand var lagledare för A-laget och när Sven-Ove Svensson gick till Forward fick Kumla en ÖSK:are, Gunnar Burström, som spelande tränare 1963-66.
År 1966 åkte laget ned i division 4 för att året efter bli tvåa och återvända till div. 3. 1968 var laget kvar där och Pelle Yngvesson passerade 500 matcher för IFK. 1969 blev Kumla sist och fick 1970 spela i 4:an igen. Laget blev då tvåa och Bengt-Åke ”Krullis” Eriksson kom då med. Det året bildades även föreningen IFK Kumla 10-årsmän och damfotbollen startade för första gången.
Kvalfyllda kval
År 1971 vann IFK div 4 och kvalade mot Viking Hagfors för att komma upp i trean. Det skulle komma att bli det mest gastkramande kvalet så långt i IFK´s historia. 4-1 blev det i baken borta mot Viking. Hemma stod det 0-0 i halvtid.
Mot slutet trodde publiken att Kumlas öde var beseglat. En ”lokaltidning” gick hem och skrev att det inte gick för Kumla. Men det var just vad det gjorde det. Båda matcherna sammanräknade stod det oavgjort 4-4 vid full tid. IFK åstadkom detta i slutsekunderna, tala om dramatik. Efter förlängning var det fortfarande oavgjort och så följde straffsparkar. Hans ”Osten” Pettersson återbördad från Degerfors räddade fyra straffsparkar och förde därmed praktiskt taget på egen hand upp IFK i trean.
År 1972 var Kumla kvar i trean och Sören Johansson dök upp. 1973 ramlade IFK ned i div 4. Lars-Åke ”Putte” Aronsson kom med. 1975 fick IFK BOB-tältet. Supporterklubben hette Fotbollens Vänner. Damklubben upphörde och damfotbollen lades ned.
A-laget spelade 1980 i division 4, blev trea från slutet och ramlade ned i div 5. Efter ett år var laget dock åter i div 4. 1982 kom Sven ”Giggi” Andersson som spelande tränare. 1986 vann laget div 4 och blev sjua i div 3 året därpå. Med Nisse Fohrs som tränare och Sören Johansson som lagledare fortsatte därefter lagets satsningar mot högre mål.
Avsatta spår i historien
Bäste målgörare genom tiderna i en och samma serie är Gunnar Poucette med 58 mål år 1946 och 52 mål år 1947. Därefter kommer Walter Hoffner med 48 mål år 1932. Över 500 seriematcher har Levi Sjöborg och Pelle Yngvesson spelat och över 400 har Gösta Larsson, Gösta Axelsson och Sören Johansson medverkat i.
Målvakter med glans har varit Hans ”Osten” Pettersson. Efter tiden i IFK blev han allsvensk i Degerfors med landslagsmeriter. Gösta ”Penseln” Larsson provspelade för allsvenska Norrköping och fanns bland annat med på Östasien-turnen. Norrköping valde mellan honom och Bengt ”Zamora” Nyholm. Det blev den senare som fick landslagsplatsen också. Ack så nära för Gösta Larsson.
Evert Nystedt, Gustav Söder, Erik Rydén, Helge Olsson, Erik Lindén och Sixten Nordkvist är andra exempel på målvakter från svunnen tid. Sune Pettersson och Åke ”Acke” Pettersson är av något yngre datum och kanske de bästa av dem alla. Sune Pettersson ville spela centerhalv och gjorde det också med framgång. Det var genom ÖSK-tränaren Conrad Kalmans försorg som idkade speciell målvaktsträning i Kumla som var grunden till de många framgångsrika målvakterna. Därutöver har Kumla genom åren även haft centerhalvor av klass och även dito målgörare där den störste talangen var Walter Hoffner tätt följd av Conny Tholsson. Listen kunde dock bli längre. Många spelare blev även bra domare. Nils Nyström dömde exempelvis i allsvenskan och hade även internationella uppgifter. Därutöver många andra som dömt i lägre serier ej att förglömma. |
